Tog precis av världens finaste Diva sin vet-krage. Satte mig på golvet vid henne och hon satte sig, tog fram en strumpa och skulle precis trä på den när hon buffar in sitt huvud mot mitt bröst och tryckte sig allt va hon kunde mot mig. På något konstigt sätt kändes det så mänskligt på något sätt.
Det kändes som om hon tryckte sig mot min famn, så hårt hon bara kunde för att få tröst. Det kändes som om det vore ett barn som gjort sig illa, som kastar sig i famnen på än rädd för det som gör ont, rädd för att det aldrig ska sluta. Gråtandes i ens famn försöker man trösta, visa sin styrka, visa att du är trygg hos mig.
Det va en sån känsla, fast ändå känns det inte som jag kan sätta ord på det riktigt. Men ändå. Det va som att det fanns ett band där som vi vetat om men tgit lite förgivet. Jag känner mig helt förvirrad,borta. Jag vet inte vad som hände egentligen. Men nånting är inte fullt bra tror jag. Det kände jag.
Älskade Diva, jag önskar jag kunde hjälpa dig bära din smärta. Önskar att jag kunde göra något för att du ska slippa ha ont. Önskar du bara kunde prata och berätta vad du vill.  Känner mig otrolig hjälplös nu, förstår att hon ville berätta något för mig. Men just nu är jag bara i chock. Nu ska vi ta oss ut på sista kissen innan hon ska hem iallfall.. Och jag behöver nog rensa huvudet. De här vart lite för mycket för mig..

Din glimt i ögonen va precis här, vände den och gick?